4 år
Det är fyra år sedan jag satt i rättsalen för det han gjorde mot mig.
Hur har jag klarat fyra år av ångest och skam? Den skamen som aldrig någonsin kommer försvinna, som är inbränd på varje centimeter av min kropp, den vägrar att försvinna hur mycket jag än försöker.
Är så jävla besviken på mig själv, hur kan jag tittat på medans jag hamnat i botten igen? På fyra år har jag tyckats ta mig upp och falla ner lika fort igen. Tillbaka till gamla vanor, även om det är på ett annat sätt än förut.
Jag straffar mig förtfarande för alla som jag sårade och ljög för, för dem som jag ljuger för idag genom att säga att allt är bra när det egentligen inte är det.
Jag försöker hjälpa andra, hålla dem uppe medans jag själv faller sönder, jag kommer alltid se till så att alla andra har det bra istället för att ta hand om mig själv, låta omvärlden tro att jag klarar mig när jag kämpar för att andas visa dagar, dem dagar jag tvingar mig att gå till skolan även om hela kroppen skriker av utmattningen av att inte har fått sova ordentligt på flera nätter.
Jag kämpar med skolan men tappar koncentrationen och många kurser ligger på IGvarning, för att jag inte orkar att ta tag i det, jag fattar inte hur jag kan tillåta detta hända! Jag fattar inte varför jag gör så här mot mig själv.
Jag ber inte hjälp, jag vill inte lägga tyngd på andra... Det är inte något jag någonsin skulle göra, men jag skulle vilja dela mina oroligheter med någon annan än Daniel ibland.
Pappa det hade varit skillnad om du fortfarande var här.
Jag kämpar varje dag tack vare ett par underbara människor, så som min pojkvän och dem jag umgås med i skolan, ni är helt klart bäst och ni betyder massor<3
Sedan kämpar jag såklart för min familj och så är jag så pass envis att jag inte tänker ge upp, även när jag mår som sämst! Så att ni inte oroar er :)
Hur har jag klarat fyra år av ångest och skam? Den skamen som aldrig någonsin kommer försvinna, som är inbränd på varje centimeter av min kropp, den vägrar att försvinna hur mycket jag än försöker.
Är så jävla besviken på mig själv, hur kan jag tittat på medans jag hamnat i botten igen? På fyra år har jag tyckats ta mig upp och falla ner lika fort igen. Tillbaka till gamla vanor, även om det är på ett annat sätt än förut.
Jag straffar mig förtfarande för alla som jag sårade och ljög för, för dem som jag ljuger för idag genom att säga att allt är bra när det egentligen inte är det.
Jag försöker hjälpa andra, hålla dem uppe medans jag själv faller sönder, jag kommer alltid se till så att alla andra har det bra istället för att ta hand om mig själv, låta omvärlden tro att jag klarar mig när jag kämpar för att andas visa dagar, dem dagar jag tvingar mig att gå till skolan även om hela kroppen skriker av utmattningen av att inte har fått sova ordentligt på flera nätter.
Jag kämpar med skolan men tappar koncentrationen och många kurser ligger på IGvarning, för att jag inte orkar att ta tag i det, jag fattar inte hur jag kan tillåta detta hända! Jag fattar inte varför jag gör så här mot mig själv.
Jag ber inte hjälp, jag vill inte lägga tyngd på andra... Det är inte något jag någonsin skulle göra, men jag skulle vilja dela mina oroligheter med någon annan än Daniel ibland.
Pappa det hade varit skillnad om du fortfarande var här.
Jag kämpar varje dag tack vare ett par underbara människor, så som min pojkvän och dem jag umgås med i skolan, ni är helt klart bäst och ni betyder massor<3
Sedan kämpar jag såklart för min familj och så är jag så pass envis att jag inte tänker ge upp, även när jag mår som sämst! Så att ni inte oroar er :)
