I know.
Jag vet att det är svårt att tro att jag har ångest, det syns ju liksom inte.
Jag vet att det är svårt att tro att jag ska gå i genom en utredning.
Men tack vare teatern och mina egna överlevnadsinstinkter så visar jag inte hur jag känner i skolan tillexempel, eller ute.
Självkontroll, ett eget litet spel. Jag vet att det är falsk att spela, men jag vill inte att andra ska må dåligt för att jag gör det, för jag vet att jag klarar mig, det finns dem som inte gör det. Jag har faktiskt haft ångest sedan jag var liten, jag vet hur jag ska kontrollera den, det går ingen nöd på mig på det sättet förutom att det påverkar min sömn.
Jag tror att mina senaste inlägg om utredning och så vidare väcker tankar och funderingar, men ni känner inte till mitt liv, min uppväxt, den jag är i dag var jag inte för två år sedan. Jag kan själv säga att jag har utvecklas till det bättre, men jag försöker fortfarande att utvecklas, det märks eftersom jag försöker prata mer med alla i klassen, jag försöker ta lite mer "plats" i ett rum och visa att jag också finns.
Jag är den jag är. Alltså jag är glad och posetiv, jag tror gott om alla tills motsatsen visas.
Jag är för snäll för mitt egna bästa, jag vet även det.
Men jag försöker, det är huvudsaken!
Nu ska jag ta ångesten i ett järngrepp för att kunna äta!
Och undrar ni något så snälla fråga, jag skäms inte för mitt förflutna, jag vill bara inte skriva ner det här.
Jag vet att det är svårt att tro att jag ska gå i genom en utredning.
Men tack vare teatern och mina egna överlevnadsinstinkter så visar jag inte hur jag känner i skolan tillexempel, eller ute.
Självkontroll, ett eget litet spel. Jag vet att det är falsk att spela, men jag vill inte att andra ska må dåligt för att jag gör det, för jag vet att jag klarar mig, det finns dem som inte gör det. Jag har faktiskt haft ångest sedan jag var liten, jag vet hur jag ska kontrollera den, det går ingen nöd på mig på det sättet förutom att det påverkar min sömn.
Jag tror att mina senaste inlägg om utredning och så vidare väcker tankar och funderingar, men ni känner inte till mitt liv, min uppväxt, den jag är i dag var jag inte för två år sedan. Jag kan själv säga att jag har utvecklas till det bättre, men jag försöker fortfarande att utvecklas, det märks eftersom jag försöker prata mer med alla i klassen, jag försöker ta lite mer "plats" i ett rum och visa att jag också finns.
Jag är den jag är. Alltså jag är glad och posetiv, jag tror gott om alla tills motsatsen visas.
Jag är för snäll för mitt egna bästa, jag vet även det.
Men jag försöker, det är huvudsaken!
Nu ska jag ta ångesten i ett järngrepp för att kunna äta!
Och undrar ni något så snälla fråga, jag skäms inte för mitt förflutna, jag vill bara inte skriva ner det här.
Ångest och utredning.
Sitter i klassrummet och känner hur ångesten verkligen sprider sig i min kropp.
Inte igen.
Jag hade en 25-timmars ångestattack senast igår!
Jag orkar ärligt inte med denna ångest, jag vill egentligen bara lägga mig ner i forsterställning och skrika, bara skrika rätt ut, men måste kontrollera den, den ska inte få ta över mitt liv.
Jag försöker med att kontrollera min andning, jag har gått lite i korridoren och det funkar inte.
Det verkligen river och sliter i min kropp och vill slå till, som ett åskskur. Jag hoppas verkligen att det inte är en 25-timmars ångestattack...
Var på barntraumateamet tidigare idag, pratade lite om min ångestattack som jag hade, pratade om min uppväxt och lite sådana saker, men en bra sak är att det är stor chans att jag får min utredning! Dem jag har träffat tidigare på BUP har sagt till läkaren jag ska träffa att jag behöver det, fan var skönt!
Äntligen så ska jag få reda på vad det är för egenskaper jag saknar om alla andra har, nu ska jag få reda på vad som är fel på mig. Hoppas,hoppas,hoppas!
Nej nu ska jag sluta skriva och börja jobba med något av alla de arbeten jag ligger efter med...
Inte igen.
Jag hade en 25-timmars ångestattack senast igår!
Jag orkar ärligt inte med denna ångest, jag vill egentligen bara lägga mig ner i forsterställning och skrika, bara skrika rätt ut, men måste kontrollera den, den ska inte få ta över mitt liv.
Jag försöker med att kontrollera min andning, jag har gått lite i korridoren och det funkar inte.
Det verkligen river och sliter i min kropp och vill slå till, som ett åskskur. Jag hoppas verkligen att det inte är en 25-timmars ångestattack...
Var på barntraumateamet tidigare idag, pratade lite om min ångestattack som jag hade, pratade om min uppväxt och lite sådana saker, men en bra sak är att det är stor chans att jag får min utredning! Dem jag har träffat tidigare på BUP har sagt till läkaren jag ska träffa att jag behöver det, fan var skönt!
Äntligen så ska jag få reda på vad det är för egenskaper jag saknar om alla andra har, nu ska jag få reda på vad som är fel på mig. Hoppas,hoppas,hoppas!
Nej nu ska jag sluta skriva och börja jobba med något av alla de arbeten jag ligger efter med...
Tisdag, trygg och teater.
Känner mig inte bra, inte fysiskt och inte psykiskt.
Kan bero på att jag inte alls sov bra i natt, vaknade flera gånger och på att jag håller på att bli riktigt jävla sjuk.
Men jag är ändå i skolan för att jag ska till teatern sen, inte för att jag kommer kunna vara med på så mycket under uppvärmningen, jag vill inte hålla på och springa runt när jag inte alls mår bra, men det förstår dem nog!
Vi ska bestämma rollsättningen idag också, så det är därför jag verkligen måste gå, annars hade jag nog stannat hemma ikväll.
Ska även ut och fota efter skolan, mamma tvinga mig igår! Haha fan vad illa det lät. Nej men de håller på och renoverar de äldsta husen i Silverringen, dem har varit likadana sedan mamma var liten, så jag måste fota dem sa hon eftersom moster vill ha bilder, hon vill se skillnaden och hon ska få inse att dem är fula jämfört med dem nya.
Det är en vecka kvar tills jag ska till barntraumateamet och sitter och funderar på om det verkligen var så jälva smart att inte gå dit på två veckor, men ska emaila till henne när jag kommer hem, jag måste få ut mig alla tankar, eller rättare sagt sätta mer ord på "vad mer kan jag göra än det jag redan gör", få ut känslan som tillhör den i ord, vilket jag inte vill göra här. Känner mig bara så jävla förvirrad för tillfället men det går nog över snart, efter lunchen, då jag har fått mat i mig, kanske, hoppas på det i alla fall. Hoppas på god mat.
Sitter dessutom och lyssnar på gammal musik, det känns tryggt.
Det är sådan musik som pappa lyssnade på sommaren 2008, då lyssnade vi på hög musik all the time, glömmer aldrig den sommaren! Det är därför musiken gör att det känns tryggt.
Nu ska jag sluta skriva, för jag skriver ändå bara det som kommer upp direkt in my mind och det blir väldigt förvirrande att läsa tror jag, men det gör inget :)
Kan bero på att jag inte alls sov bra i natt, vaknade flera gånger och på att jag håller på att bli riktigt jävla sjuk.
Men jag är ändå i skolan för att jag ska till teatern sen, inte för att jag kommer kunna vara med på så mycket under uppvärmningen, jag vill inte hålla på och springa runt när jag inte alls mår bra, men det förstår dem nog!
Vi ska bestämma rollsättningen idag också, så det är därför jag verkligen måste gå, annars hade jag nog stannat hemma ikväll.
Ska även ut och fota efter skolan, mamma tvinga mig igår! Haha fan vad illa det lät. Nej men de håller på och renoverar de äldsta husen i Silverringen, dem har varit likadana sedan mamma var liten, så jag måste fota dem sa hon eftersom moster vill ha bilder, hon vill se skillnaden och hon ska få inse att dem är fula jämfört med dem nya.
Det är en vecka kvar tills jag ska till barntraumateamet och sitter och funderar på om det verkligen var så jälva smart att inte gå dit på två veckor, men ska emaila till henne när jag kommer hem, jag måste få ut mig alla tankar, eller rättare sagt sätta mer ord på "vad mer kan jag göra än det jag redan gör", få ut känslan som tillhör den i ord, vilket jag inte vill göra här. Känner mig bara så jävla förvirrad för tillfället men det går nog över snart, efter lunchen, då jag har fått mat i mig, kanske, hoppas på det i alla fall. Hoppas på god mat.
Sitter dessutom och lyssnar på gammal musik, det känns tryggt.
Det är sådan musik som pappa lyssnade på sommaren 2008, då lyssnade vi på hög musik all the time, glömmer aldrig den sommaren! Det är därför musiken gör att det känns tryggt.
Nu ska jag sluta skriva, för jag skriver ändå bara det som kommer upp direkt in my mind och det blir väldigt förvirrande att läsa tror jag, men det gör inget :)
And I´m lost again...
Jag tänker vara ärlig nu, jag har försökt skriva detta tidigare, men orden har inte kommit eller så har jag ångrat allt jag har skrivit, tyckt att det ser fel ut. Kanske för att jag anser att det är något fel på mig.
Mina kära klasskamrater märker inte av det så mycket, men min familj och Daniel, märker av det.
Jag var hos barntraumateamet i torsdags och bad om en utredning, henne jag träffar, hon ska se till att jag får en, hon ska tjata på BUP så att jag får en, jag behöver verkligen det, för att kunna arbeta med det som är "fel".
Jag har misstankar om en personlighetsstörning. Men ja, jag vill inte skriva vad tills jag har fått reda på vad.
Det är bara tugnt jävligt tugnt just nu och jag känner mig vilse.
Mina kära klasskamrater märker inte av det så mycket, men min familj och Daniel, märker av det.
Jag var hos barntraumateamet i torsdags och bad om en utredning, henne jag träffar, hon ska se till att jag får en, hon ska tjata på BUP så att jag får en, jag behöver verkligen det, för att kunna arbeta med det som är "fel".
Jag har misstankar om en personlighetsstörning. Men ja, jag vill inte skriva vad tills jag har fått reda på vad.
Det är bara tugnt jävligt tugnt just nu och jag känner mig vilse.
Teater, Arclight och tankar.
Igår hade vi teater och vi bestämde pjäs, Kliniken.
Jag vill inte berätta så mycket om den förutom att den handlar om anorexia, väldigt tung pjäs.
Får se hur pass jag klarar av den, eftersom jag känner mig så jävla labil, det känns som om hela min tillvaro ska rasa och jag kan inte råför att jag fårmina utbrott eftersom jag håller inne de tårar som hela tiden vill komma ut, men att förtrycka mina känslor är min flykt, jag orkar inte se den verklighet jag faktiskt lever i, jag flyr från det faktum att min pappa inte finns mer, jag flyr även för att jag är rädd, för så fort mitt liv börjat bli bra så rasar allt igen, något händer som rasar min tillvaro, jag orkar inte bygga upp och sedan se det rasa om och om igen, jag gör inte det!
Jag hoppas jag klarar av pjäsen, jag måste klara av pjäsen.
Nog om det, det ska inte bli allt för känslosamt, det är bara jobbigt, i alla fall för mig.
Idag åkte vi till Arclight (tror det stavades så) med skolan, det var kul!
Arclight håller på med special effekter som regn, vind, explotioner, snö.. Ja ni fattar.
Det var riktigt coolt att vara där, helt klart ett minne för livet!
Det är svårt att sitta här och försöka komma på hur man ska förklara och återberätta i ord, som ni läser, det kommer inte gå känner jag. Det är svårt. Så jag slutar här, för som sagt, orkar inte med ett känsloladdat inlägg, inte idag, inte just nu.
Jag vill inte berätta så mycket om den förutom att den handlar om anorexia, väldigt tung pjäs.
Får se hur pass jag klarar av den, eftersom jag känner mig så jävla labil, det känns som om hela min tillvaro ska rasa och jag kan inte råför att jag fårmina utbrott eftersom jag håller inne de tårar som hela tiden vill komma ut, men att förtrycka mina känslor är min flykt, jag orkar inte se den verklighet jag faktiskt lever i, jag flyr från det faktum att min pappa inte finns mer, jag flyr även för att jag är rädd, för så fort mitt liv börjat bli bra så rasar allt igen, något händer som rasar min tillvaro, jag orkar inte bygga upp och sedan se det rasa om och om igen, jag gör inte det!
Jag hoppas jag klarar av pjäsen, jag måste klara av pjäsen.
Nog om det, det ska inte bli allt för känslosamt, det är bara jobbigt, i alla fall för mig.
Idag åkte vi till Arclight (tror det stavades så) med skolan, det var kul!
Arclight håller på med special effekter som regn, vind, explotioner, snö.. Ja ni fattar.
Det var riktigt coolt att vara där, helt klart ett minne för livet!
Det är svårt att sitta här och försöka komma på hur man ska förklara och återberätta i ord, som ni läser, det kommer inte gå känner jag. Det är svårt. Så jag slutar här, för som sagt, orkar inte med ett känsloladdat inlägg, inte idag, inte just nu.
