MyWayToChanges

Jag vet att det är svårt att tro att jag har ångest, det syns ju liksom inte.
Jag vet att det är svårt att tro att jag ska gå i genom en utredning.
Men tack vare teatern och mina egna överlevnadsinstinkter så visar jag inte hur jag känner i skolan tillexempel, eller ute.
Självkontroll, ett eget litet spel. Jag vet att det är falsk att spela, men jag vill inte att andra ska må dåligt för att jag gör det, för jag vet att jag klarar mig, det finns dem som inte gör det. Jag har faktiskt haft ångest sedan jag var liten, jag vet hur jag ska kontrollera den, det går ingen nöd på mig på det sättet förutom att det påverkar min sömn.

Jag tror att mina senaste inlägg om utredning och så vidare väcker tankar och funderingar, men ni känner inte till mitt liv, min uppväxt, den jag är i dag var jag inte för två år sedan. Jag kan själv säga att jag har utvecklas till det bättre, men jag försöker fortfarande att utvecklas, det märks eftersom jag försöker prata mer med alla i klassen, jag försöker ta lite mer "plats" i ett rum och visa att jag också finns.

Jag är den jag är. Alltså jag är glad och posetiv, jag tror gott om alla tills motsatsen visas.
Jag är för snäll för mitt egna bästa, jag vet även det.
Men jag försöker, det är huvudsaken!


Nu ska jag ta ångesten i ett järngrepp för att kunna äta!
Och undrar ni något så snälla fråga, jag skäms inte för mitt förflutna, jag vill bara inte skriva ner det här.