MyWayToChanges

Jag fattar det inte, det är helt otroligt.
Lättöl är det 12årsåldergräns på, men energidrinkar är det 15? Hur kan det komma sig? Igen aning, se om någon annan kan svara på det. Helt sjukt iaf, då kan ju 12åringarna gå och ta en lättöl istället.

Valpen (en av dem andra tre praktikanterna) retas för att jag och den andra tjejen är korta, liksom varför ens sätta loka högst upp på en hylljävlel så att man inte kommer åt den, när man ska ta alla? Jag är stolt över mina hela 156 cm, men Valpen retas hela tiden, men det får jag väl ta, vi kallar ju honom för Valpen..

Med tanke på valp, våran lilla bebis opererades förra veckan och allt gick bra, just nu ligger hon på golvet bredvid min säng och drömmer att hon springer eller något, ryck har hon iaf, nästa vecka ska stygnen bort så hon går runt med en tratt eller ett nattlinne, beroende på tid på dygnet, ska hon äta så är det nattlinne, vilket hon inte tycker om heller. Söt är hon iaf!
Och nu ska jag antagligen sluta skriva här eftersom jag bara skriver på impuls verkar det som, blir inte bra att greppa första bästa tanke för att det blir så himla konsigt då.

Just det! Ledig imorgon och Stockholm med finaste klassen på torsdag!

Alla dessa krav, jag vet att jag är 18 och jag vet att jag borde hjälpa till hemma och jag vet att jag ska klara av skolan.
Men när man samtidigt måste kämpa för varje hjärtslag och varje andetag så är det inte så jävla lätt som alla andra verkar tro.
Jag vet att min mamma inte läser min blogg, av just den anledningen kan jag säga att jag faktiskt inte orkar mer, att jag inte orkar kämpa längre, har gjort det i 11 år nu och det enda tacken man får är att man är otacksam och bortskämd...
Jag orkar inte mer...

Du är inte här längre, det har du inte varit på 1 år och 5 månader... Och just nu behöver jag dig så otroligt jävla mycket. Jag tror att även du ser vart du nu är att mitt liv håller på att rasa ihop, att jag håller på att bryta ihop.
Jag behöver verkligen din hjälp nu pappa, du lämnade oss för tidigt.. Kommer aldrig prata med någon som jag pratade med dig!

Jag hatar mig själv som låter mig själv att falla tillbaka.
Så fort det blir för mycket så gömmer jag mig i mörkret, eller ja mitt mörker.
Det är väl en trygghet jag har nu efter alla dessa år, det är lättare att gömma sig där och stänga av allt, i stället för att ta tag i allt, så som skolan, mig själv och mitt mående.

Det är det värsta med hösten, man orkar inte ta tag i sig själv, det är för mörkt och trist, eller det kanske inte har med hösten och göra, det kanske har med mig själv och göra, att hösten inbär massa obehagliga minnen, som jag inte kan fly från.

Men jag fortsätter att tillåta mig själv att gå ner i mig själv, gömma mig där och låta omvärlden själva tolka och tro det dem ser. Men jag håller hårt i dem små ljusglimtar som finns, även om mörkret snabbt täcker över dem.


En sak som tynger mig just nu är att Kelly ska opereras på torsdag, juvertumörer, små tumörer i hennes juver, fast jag är glad att jag hittade dem för inte så länge sedan och att jag har hållt koll på dem. Så på torsdag ska dem ta bort dem och två juver för henne, det gäller även att hålla koll i fall hon får återfall. Lille bebis, håller tummarna för att det ska gå bra, för utan henne, min lilla trygghet så kommer allt annat kännas så otroligt tungt... Skriver på torsdag hur det gick, eller på fredag, beror på när hon kommer hemifrån vetrinären.

Och jag då? Jag ska väl fortsätta kämpa och brottas med mig själv.