Hello my old friend.
Jag hatar mig själv som låter mig själv att falla tillbaka.
Så fort det blir för mycket så gömmer jag mig i mörkret, eller ja mitt mörker.
Det är väl en trygghet jag har nu efter alla dessa år, det är lättare att gömma sig där och stänga av allt, i stället för att ta tag i allt, så som skolan, mig själv och mitt mående.
Det är det värsta med hösten, man orkar inte ta tag i sig själv, det är för mörkt och trist, eller det kanske inte har med hösten och göra, det kanske har med mig själv och göra, att hösten inbär massa obehagliga minnen, som jag inte kan fly från.
Men jag fortsätter att tillåta mig själv att gå ner i mig själv, gömma mig där och låta omvärlden själva tolka och tro det dem ser. Men jag håller hårt i dem små ljusglimtar som finns, även om mörkret snabbt täcker över dem.
En sak som tynger mig just nu är att Kelly ska opereras på torsdag, juvertumörer, små tumörer i hennes juver, fast jag är glad att jag hittade dem för inte så länge sedan och att jag har hållt koll på dem. Så på torsdag ska dem ta bort dem och två juver för henne, det gäller även att hålla koll i fall hon får återfall. Lille bebis, håller tummarna för att det ska gå bra, för utan henne, min lilla trygghet så kommer allt annat kännas så otroligt tungt... Skriver på torsdag hur det gick, eller på fredag, beror på när hon kommer hemifrån vetrinären.
Och jag då? Jag ska väl fortsätta kämpa och brottas med mig själv.
