Glömda, nya och gamla drömmar!
Ibland önskar jag att jag höll på med musik, att jag sjöng, det har jag velat enda sedan jag var liten.
Jag har alltid älskat att sjunga, men många har tryckt ner mig sagt att jag inte kan, att det inte låter bra.
Så jag med tiden slutade, ett tag, tills jag vågade igen och då fick jag höra samma sak, av personer som inte ens kan hålla en och samma ton i mer än 15 sekunder. Sedan av någon anledning fick jag betyget VG på min röst i nian, och folk sa fortfarande att jag inte kunde, det kanske berode på att våran musiklärare enbart valde låtar där killar sjunger i?
Men jag har gett upp den drömmen, även om jag fortfarande älskar att sjunga och vet vilka låtar jag kan sjunga och vilka låtar som har de toner som passar min röst.
Pappa sa alltid att jag kunde sjunga "Changes" med Kelly och Ozzy Osboune jäkligt bra!
Men nu skriver jag istället, dikter och noveller, släpper ut allt i en text istället!
Jag står även på scen, varje vår, får personer att skratta, gråta och får dem att minnas, detta med teatern och jag älskar det!
Jag har alltid vetat att jag skulle göra något kreaktivt, nu har jag börjat andra året på IT-media och jag vet varken ut eller in, jag vet inte vart jag ska ta vägen ibland.
Vad ska jag göra efter jag pluggat klart?
Jo jag vill hålla på med film.
Jaha sedan då?
Ja du det är en jävligt bra fråga, jag måste ju jobba jävligt hårt för att komma någonstans, för att visa att JAG duger till något, visa ALLA som sa att jag inte dög, att jag har klarat mig bättre än dem.
Men samtidigt är jag rädd, jag är så jävla rädd, tänk om det inte finns så mycket jobb då? Vad ska jag göra då?
Visst har jag funderat massor på det, t.ex om jag ska stanna kvar i Sverige eller flytta till USA.
Som jag känner det just nu så stannar jag här i Sverige.
Min dröm just nu är som sagt att hålla på med film, regissör för att vara exakt. Jag vill jobba med stora namn, både i Svensk och utlänskfilm.
Jag vill även skriva manus! Jag älskar ju att skriva.
Jag vet hur jag vill att min framtid ska se ut, oavsett vad jag kommer jobba med.
Jag och Daniel ska ha ett hus vid vatten, med två barn och djur.
Jag vill att min familj ska vara lycklig och frisk.
Det är inte så mycket mer, förutom vänner då!
Det är min dröm.
Jag har alltid älskat att sjunga, men många har tryckt ner mig sagt att jag inte kan, att det inte låter bra.
Så jag med tiden slutade, ett tag, tills jag vågade igen och då fick jag höra samma sak, av personer som inte ens kan hålla en och samma ton i mer än 15 sekunder. Sedan av någon anledning fick jag betyget VG på min röst i nian, och folk sa fortfarande att jag inte kunde, det kanske berode på att våran musiklärare enbart valde låtar där killar sjunger i?
Men jag har gett upp den drömmen, även om jag fortfarande älskar att sjunga och vet vilka låtar jag kan sjunga och vilka låtar som har de toner som passar min röst.
Pappa sa alltid att jag kunde sjunga "Changes" med Kelly och Ozzy Osboune jäkligt bra!
Men nu skriver jag istället, dikter och noveller, släpper ut allt i en text istället!
Jag står även på scen, varje vår, får personer att skratta, gråta och får dem att minnas, detta med teatern och jag älskar det!
Jag har alltid vetat att jag skulle göra något kreaktivt, nu har jag börjat andra året på IT-media och jag vet varken ut eller in, jag vet inte vart jag ska ta vägen ibland.
Vad ska jag göra efter jag pluggat klart?
Jo jag vill hålla på med film.
Jaha sedan då?
Ja du det är en jävligt bra fråga, jag måste ju jobba jävligt hårt för att komma någonstans, för att visa att JAG duger till något, visa ALLA som sa att jag inte dög, att jag har klarat mig bättre än dem.
Men samtidigt är jag rädd, jag är så jävla rädd, tänk om det inte finns så mycket jobb då? Vad ska jag göra då?
Visst har jag funderat massor på det, t.ex om jag ska stanna kvar i Sverige eller flytta till USA.
Som jag känner det just nu så stannar jag här i Sverige.
Min dröm just nu är som sagt att hålla på med film, regissör för att vara exakt. Jag vill jobba med stora namn, både i Svensk och utlänskfilm.
Jag vill även skriva manus! Jag älskar ju att skriva.
Jag vet hur jag vill att min framtid ska se ut, oavsett vad jag kommer jobba med.
Jag och Daniel ska ha ett hus vid vatten, med två barn och djur.
Jag vill att min familj ska vara lycklig och frisk.
Det är inte så mycket mer, förutom vänner då!
Det är min dröm.
"I don´t want to say goodbye, I want you back!"
Enda sedan pappa gick bort har jag haft en smygande panikångest och en väldig magkatarr.
Jag kan inte sova på nätterna för att jag är rädd för mörkret, för panikångesten, för allt.
Jag vill inte ha det så här, jag vill inte leva med panikångest, jag måste övervinna den, men det är fan inte lätt!
Jag är rädd för dagen då jag ska åka hem, jag kommer vara ensam då, vilket kommer leda till panikångest attacker, kommer ligga helt utsalgen i sängen utan att orka gå upp, utan att röra mig, utan att bry mig.
Sedan ska jag även gå igenom kartonger efter pappa. Jobbigt.
Bara tanken får mig att bryta ihop, det gör så att verkligheten kommer slående mot mig, att pappa inte finns mer, vilket gör att ångesten griper tag i mig och att tårarna rinner ohejdat.
Jag brukar kunna ha kontroll över mig själv, men jag kan inte det längre.
Jag vill ha tillbaka min pappa, jag sitter och väntar på ett sms från honom där det står "haha där skrämde jag er allt *S*"
Pappa hade hjälpt mig, han hade sagt att allt ordnar sig, vilket han även gjorde när han fortfarande levde "Det kommer fixa sig gumman"
Visst det fixade sig, men inte på ett bra sätt och tomheten skriker till mig, högt.
Du finns inte här längre pappa, jag vill inte inse det ibland, som nu, som idag.
Varje natt drömmer jag om dig pappa!
Nu ska jag gå och krypa in i Daniels famn, i min trygghet, för att ta bort allt det onda.
För att försöka slappna av.
Jag kan inte sova på nätterna för att jag är rädd för mörkret, för panikångesten, för allt.
Jag vill inte ha det så här, jag vill inte leva med panikångest, jag måste övervinna den, men det är fan inte lätt!
Jag är rädd för dagen då jag ska åka hem, jag kommer vara ensam då, vilket kommer leda till panikångest attacker, kommer ligga helt utsalgen i sängen utan att orka gå upp, utan att röra mig, utan att bry mig.
Sedan ska jag även gå igenom kartonger efter pappa. Jobbigt.
Bara tanken får mig att bryta ihop, det gör så att verkligheten kommer slående mot mig, att pappa inte finns mer, vilket gör att ångesten griper tag i mig och att tårarna rinner ohejdat.
Jag brukar kunna ha kontroll över mig själv, men jag kan inte det längre.
Jag vill ha tillbaka min pappa, jag sitter och väntar på ett sms från honom där det står "haha där skrämde jag er allt *S*"
Pappa hade hjälpt mig, han hade sagt att allt ordnar sig, vilket han även gjorde när han fortfarande levde "Det kommer fixa sig gumman"
Visst det fixade sig, men inte på ett bra sätt och tomheten skriker till mig, högt.
Du finns inte här längre pappa, jag vill inte inse det ibland, som nu, som idag.
Varje natt drömmer jag om dig pappa!
Nu ska jag gå och krypa in i Daniels famn, i min trygghet, för att ta bort allt det onda.
För att försöka slappna av.
