MyWayToChanges

Enda sedan pappa gick bort har jag haft en smygande panikångest och en väldig magkatarr.

Jag kan inte sova på nätterna för att jag är rädd för mörkret, för panikångesten, för allt.
Jag vill inte ha det så här, jag vill inte leva med panikångest, jag måste övervinna den, men det är fan inte lätt!

Jag är rädd för dagen då jag ska åka hem, jag kommer vara ensam då, vilket kommer leda till panikångest attacker, kommer ligga helt utsalgen i sängen utan att orka gå upp, utan att röra mig, utan att bry mig.

Sedan ska jag även gå igenom kartonger efter pappa. Jobbigt.
Bara tanken får mig att bryta ihop, det gör så att verkligheten kommer slående mot mig, att pappa inte finns mer, vilket gör att ångesten griper tag i mig och att tårarna rinner ohejdat.
Jag brukar kunna ha kontroll över mig själv, men jag kan inte det längre.

Jag vill ha tillbaka min pappa, jag sitter och väntar på ett sms från honom där det står "haha där skrämde jag er allt *S*"
Pappa hade hjälpt mig, han hade sagt att allt ordnar sig, vilket han även gjorde när han fortfarande levde "Det kommer fixa sig gumman"
Visst det fixade sig, men inte på ett bra sätt och tomheten skriker till mig, högt.
Du finns inte här längre pappa, jag vill inte inse det ibland, som nu, som idag.
Varje natt drömmer jag om dig pappa!




Nu ska jag gå och krypa in i Daniels famn, i min trygghet, för att ta bort allt det onda.
För att försöka slappna av.