Jäzzy...
Jag förlorar en kompis, en tjej som jag trodde alltid skulle vara vid min sida, men nej...
Vi glider isär, det sårar mej att se dej försvinna från mej! Men vad jag skriver, vad jag än laddar upp på bdb, här på bloggen, skriver till dej så försvinner du, men du förstår inte att det är dej jag pratar om. Vad ajg än gör så försvinner du, bara låta tiden ha sin gång så kommer jag bara minnas dej som "Jess". En gammalklasskamrat, en tjej som jag var med mycket på högstadiet i skolan. Om tio år kommer vi inte ens tänka på varandra, om tjugo år kommer vi knappt minnas varandra..
Det är synd för jag trivs så otroligt bra med dej! Jag tycker om att ha ditt sällskap, jag tycker om att se dej skratta, men varför ska just jag hela tiden fråga om vi ska ses, varför ska jag alltid fråga om vi kanske ska hitta på något. Varför ska jag alltid ta kontakt med dej?! Varför kan inte du anstränga dej lite? Du säger ju att du inte vill förlora mej men det är just det du gör...
Jag önskar dej all lycka i framtiden Jessica, jag älskar dej som den vän du var, men jag orkar inte själv kämpa för våran vänskap! Jag kan inte kämpa själv för våran vänskap, det måste du också göra!
Jag har kämpat sen vi slutade nian, nu tänker jag inte göra det när du inte verkar bry dej så mycket om det.
Det är jobbigt det här, men det när väl ett hejdå? Jag vet inte, men jag vill inte att det ska vara så...
Jag kommer älska dej så länge som möjligt, men kan jag inte lova, jag ska minnas dej som den du var, det kan jag lova....
Snälla säg att detta inte är ett hejdå ?
