MyWayToChanges

Sitter i klassrummet och tänker på hur allt kommer gå senare, även om jag inte vill tänka på det.
Jag är rädd att vara den jag var innan allt hände men ändå så vill jag vara den personen, jag vet att många saknar den Sanna jag var då.
Jag var inte lika känslig och stod alltid på mej, kunde ta hur mycket skit som helst och ändå bara titta på den personen som sade allt, gjorde allt... Men jag måste börja om, måste bygga upp allt igen och det är inte lätt, speciellt inte när allt man har byggt upp rasar om och om igen.
Hur ska jag kunna vara den tjejen som klarar av alla grova skämt igen?
Hur ska jag kunna vara den som alltid ville vara med på allt ovasett vad?
HUR FAN SKA JAG KUNNA GÅ TILLBAKA!

Jag kan börja gråta för ingenting och de irriterar folk, jag kan gå under för en liten sak, jag kan bli arg bara för en tanke likaså sårad... Jag vill vara stark igen, jag vill vara den som hjälper alla andra, vara den som alla älskade! Men jag kan inte, det är svårt att gå tillbaka till den personen som "HAN" gillade.
Tänk att en person kan krossas i småbitar på ett halvår och det enda som har kvar är små små små bitar av den personen dom var, dom måste hitta ett nytt sett att vara och lära sig leva med det.
Men frågorna kommer alltid finnas kvar, Varför, Varför just jag? Varför just då? Varför jag?
Ingen vill vara med om en så fruktansvärd sak och man vill att dom man älskar inte ska behöva gå igenom en sådan sak.

Minnerna finns kvar, även tankarna om självmord även om dom inte kommer lika ofta, men mardrömmarna är värst även om dom inte kommer så ofta längre. Men det är ändå inte lätt att se sin pappa kolla på en och se en helt annan person, jag vet att han undrar hur jag kunde göra så och om jag verkligen är hans dotter även om han vet att jag är det. Min mamma har förträngt allt och min bror har inte vissat några tecken. Min pojkvän, jaaa min älskade Daniel, kämpar varje dag med dom öppna såren. Han är så otrolig, älskling din styrka är starkare än vad du tror! Jag vet att du nästan har släppt det, men inte helt även om du säger det, jsg ser smärtan ibland i dina ögon, oron över hur jag mår och frågorna om hur länge jag kommer orka leva med skulden. Jag LOVAR så länge det är du och jag så ska jag vara vid din sida! Jag har alltid älskat dej och kommer alltid att göra det, du har alltid varit mitt allt<3

Varför jag skriver om det här är för att jag måste "ventilera" mina känslor och så ut det en del av det sista om det här, gräva ner det djupt djupt djupt ner och aldig minnas det... Men det är inte så lätt när man hela tiden påminns eftersom jag inte är så stark längre som jag har varit. Men jag visar det åtminstonde och hoppas att folk kan förstå... Och det var därför jag skaffade bloggen för att "vetilera" mej, men även hjäpla andra!

Jag vet att många som står mej nära kommer gripas av denna text och den kommer säkert väcka minnen, men ni har inte behövt läsa, jag skrev bara det här för att jag var tvungen, för min egna skull.
Men jag älskar er, Daniel, Pappa, Mamma, Michael, Amanda och alla andra som har hjälp mej igenom det här! Ni är bäst och otroligt starka att det inte finns ord till det och jag hoppas att ni alltid kommer finnas här för mej för ni hjälper mej på olika sätt!<3