MyWayToChanges

Nätterna blir bara svårare och svårare, samtidigt som hålet i mitt bröst blir större och större.
Det har aldrig varit lätt att känna sig ensam, övergiven och vilse.
Det känns som om man står och skriker efter en uppmärksamhet som inte längre existerar.
Ropar på personer som inte längre hör, inte längre ser...
Allt detta medans mörkret sveper allt närmre och dödsångesten stiger i takt med mörkret.

Minnes bilder som jag helst inte vill minnas, inte nu, skuldkäsnlor som väller upp, vad gjorde jag för fel?
Vad gjorde jag för att du skulle lämna oss?




Jag är så trött, men kroppen vägrar slappna av, fortsätter kampen om nätterna..