MyWayToChanges

Jag vet hur jag är nu.
Jag är rädd hela tiden.
Saker som var jobbiga förut är jobbigare nu.
Men jag försöker.
Försöker att inte påverkas så mycket av det.
Jag försöker att kämpa mot den dåliga magkänslan.
Jag försöker kämpa mot ångesten, ensamheten och paniken, men även tårarna, kämpar mot att min kropp ska börja skaka.

Jag försöker att inte vara så jälva trött hela tiden, jag lägger mig tidigt, somnar ifrån.
Ändå sover jag som en skit.
Min kropp sover inte utan är orolig, spänd.
Som tur ska jag få hjälp med det om två veckor.

Jag vet hur jag var.
Piggare, gladare.

Nu vet jag knappt vad jag känner förutom när det är starka känslor som glädje, sorg, panik och ångest.

Det är jobbigt.
Men jag klarar mig.
Jag klarar mig alltid.
I alla fall vad jag själv tror..