MyWayToChanges

Igår var jag med Lollo!
Mycket prat och skratt, med glass och en kort promenad med hunden.
Men även teatern var kul, även om jag fick sova en timma på teatern då hon hade en barngrupp, haha.

Jag var även förbi pappas grav innan vi träffades..
Fy fan vad jobbigt det var, vet inte när jag kommer gå dit igen, jag klarar det bara inte, jag vill inte ta in att han faktiskt ligger där, jag vill leva i tron att han kommer smsa och säga att allt var ett skämt även om jag vet att han inte finns mer. Jag var ju där på sjukhuset när han tog sitt sista andetag, fast i ett annat rum.
Det är så otroligt jobbigt, jag känner för att gråta när jag sitter ensam på mitt rum men det känns meningslöst, för han kommer inte tillbaka för det. Jag måste träffa henne från barntrauma teamet väldigt snart, annars går jag sönder.
Jag har blivit tystare, jag är mer tillbakadragen än tidigre och det är obehagligt.
Jag vet inte om mina klasskamrater har märkt det, men jag har.
Förr på lektionerna var jag med och aktiv, hjälpte andra och så vidare, nu sitter jag med min musik och bara jobbar, även om jag inte ens vet vad jag gör så gör jag det ändå.
Jag har även märkt att jag kan få ångestattacker i skolan, som jag hanterar men det är ändå jobbigt.
Jag känner mig så jävla ensam, eftersom jag inte känner någon som har gått igenom denna otroliga smärta som jag just nu gör.
Men jag vet att jag inte är ensam, jag har mina vänner som stöttar mig och håller upp mig, i mina svagaste stunder, jag har min pojkvän som älskar mig över allt annat och jag har min familj som verkligen är underbar, men det är inte samma sak som att prata med någon som vet vad jag går igenom, någon som förstår min smärta som har upplevt den själv.

Jag ska väl även säga hur mycket jag uppskattar det mina vänner, min pojkvän och min familj gör för mig, ni är helt otroliga, underbara och helt enkelt bäst! Jag älskar er alla oerhört mycket<3