MyWayToChanges

Nu kommer jag skriva för att försöka bli av med den äckliga nervositeten som alltid kommer innan man ska upp på scen.
Usch alltså, ibland undrar jag varför jag ens håller på med teater, men när jag väl står där på scenen och verkligen gått in i rollen så känns det ju så jävla självklart, det är där jag ska vara, ingen annan stans.
Jag packade redan allt i morse, så det ända jag behöver göra är att duscha och ta med maten jag ska äta och åka, får försig inte glömma magtabletterna.

Idag har vi första föreställningen och nej det är inget skämt. kl 6 börjar våran pjäs, om en anorektiker.
Väldigt stark pjäs.


Imorgon kommer jag också vara vid teatern, ska sälja biljetter då.
På söndag så är det dax igen, upp på scen. Nej men usch då.
Tre gånger ska jag upp på scen. Den sista gången så kommer det släktingar och finaste Daniel titta. Fast det gör den föreställningen till den värsta. HAHA..

Och att skriva om det gjorde det fan inte bättre utan värre. Hrm.. Aja det kommer gå bra.