Livet fortsätter.
Jag har dem senaste månaderna försökt att skriva något, men alltid raderat allt som blivit skrivet, för att det känns så jälva fel att klaga när jag vet att det finns personer som har det värre än mig, men inget har varit lätt. Men detta inlägg ska jag lova att inte radera ett enda ord som jag skriver.
Jag älskar och hatar hösten.
Älskar den för dem fina färgerna och att få känna vinden blåsa i håret, att komma hem efter en långpromenad i skogen och sätta sig i soffan med en filt och en varm kopp choklad.
Men det det överskuggas nästan av alla jävla minnen som väller upp, ångesten som nästan sliter en i tusen jävla bitar. Så fort mörkret kommer krypande, då jag är som ensamast och lyssnar på mina familj som sover utan några problem att sova, utan rädslan över vad mörkret kommer med.
Men det är bara att kämpa sig genom denna period som jag alltid har gjort, det kommer väl bli bättre till slut...
Jag har ingen aning hur jag funkar, ena stunden gråter jag över minnen, men nästa så är jag relativt glad igen, men det är så jag måste vara för att platsa i samhället, som är så jävla förvridet och sjukt, man ska trycka undan varje negativa känsla och enbart vara posetiv och glad varje dag, men under nätterna när dessa negativa känslor väller upp, det är då ångesten kommer och man känner sig sjukt misslyckad.
Ja jag är psykisksjuk, men det är inget fel på mig för det, för jag är inte elak mot folk, jag vill ingen illa, men jag säger alltid sanningen eftersom jag anser att männsikor är värda att få den och det tycker jag inte är elakt. Det kan uppfattas elakt okej, men det är inte det eftersom det är en männsikas rätt att få veta.
Nu blev inlägget helt rörigt, men det är väl så det blir när man låter orden bara rinna ner på tangenterna?
Och nej det är inte för att folk ska tycka synd om mig, jag är inte sådan, jag hjälper hellre andra, det är därför jag ska läsa vidare inom psykologin, det behövs fler folk som vet vad ungdomarna går genom, det behövs fler som kan rädda liv, inte för att jag vet att jag kommer rädda någon, men jag hoppas det. Det är mitt mål i livet, att så många undomar som möjligt som kommer träffa mig i framtiden ska må bättre, fina mål jag vet. Men jag har gett mig fan på att klara det, komma in på universitet och plugga och få lincens.
Så nu måste jag fixa distans uppgifterna.
Jag älskar och hatar hösten.
Älskar den för dem fina färgerna och att få känna vinden blåsa i håret, att komma hem efter en långpromenad i skogen och sätta sig i soffan med en filt och en varm kopp choklad.
Men det det överskuggas nästan av alla jävla minnen som väller upp, ångesten som nästan sliter en i tusen jävla bitar. Så fort mörkret kommer krypande, då jag är som ensamast och lyssnar på mina familj som sover utan några problem att sova, utan rädslan över vad mörkret kommer med.
Men det är bara att kämpa sig genom denna period som jag alltid har gjort, det kommer väl bli bättre till slut...
Jag har ingen aning hur jag funkar, ena stunden gråter jag över minnen, men nästa så är jag relativt glad igen, men det är så jag måste vara för att platsa i samhället, som är så jävla förvridet och sjukt, man ska trycka undan varje negativa känsla och enbart vara posetiv och glad varje dag, men under nätterna när dessa negativa känslor väller upp, det är då ångesten kommer och man känner sig sjukt misslyckad.
Ja jag är psykisksjuk, men det är inget fel på mig för det, för jag är inte elak mot folk, jag vill ingen illa, men jag säger alltid sanningen eftersom jag anser att männsikor är värda att få den och det tycker jag inte är elakt. Det kan uppfattas elakt okej, men det är inte det eftersom det är en männsikas rätt att få veta.
Nu blev inlägget helt rörigt, men det är väl så det blir när man låter orden bara rinna ner på tangenterna?
Och nej det är inte för att folk ska tycka synd om mig, jag är inte sådan, jag hjälper hellre andra, det är därför jag ska läsa vidare inom psykologin, det behövs fler folk som vet vad ungdomarna går genom, det behövs fler som kan rädda liv, inte för att jag vet att jag kommer rädda någon, men jag hoppas det. Det är mitt mål i livet, att så många undomar som möjligt som kommer träffa mig i framtiden ska må bättre, fina mål jag vet. Men jag har gett mig fan på att klara det, komma in på universitet och plugga och få lincens.
Så nu måste jag fixa distans uppgifterna.
Kommentarer
Postat av: Sandra Grooowl
Det här är din blogg, vi läser den för att se vad du har att säga. Skriv allt du känner för. Det kommer alltid finnas dom som har det värre än dig men du har all jävla rätt att klaga ändå!
Och om någon skulle tro att du bara vill att folk ska tycka synd om dig så är ju det deras problem, för du och vi som känner dig vet ju sanningen.
Plus så tycker jag verkligen inte att du ska visa ett happy face om du inte alls känner så, du måste få känna precis allt du känner och om någon skulle ta illa upp, tough luck där med.
Riktiga vänner kommer att stanna även när man är som sämst.
Trackback
